Till Riksdagen, regionen eller kommunen?

Det är nomineringstider i politiken inför valåret 2018. I början av det här året uppmanades våra medlemmar nominera kandidater till riksdag-, region- och kommunalvalen. Redan i min förra blogg skrev jag om detta och redogjorde för hur jag kandiderar: "Och då kan det väl vara lämpligt att meddela att jag kommer att kandidera till riksdag, region och kommun. Att jag kandiderar innebär förstås inte att jag automatiskt hamnar på en valbar plats i samtliga tre val, medlemmarna genom provvalet och nomineringsstämmornas valda ombud ska först göra sina val. OM jag skulle hamna högt på alla listorna får jag överväga mina prioriteringar och se var jag kan göra mest nytta. Min långa erfarenhet av politiken gör dock att jag känner mig redo för vilket uppdrag det än skulle bli."

Det som avgjorde att jag tackade ja till att ställa upp i riksdagsvalet var att jag sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) tillkom varit frustrerad över hur man kan underlåta att stå upp för sin egen politik. Dagen efter överenskommelsen presenterats skrev jag bl a det här på Facebook: "Mina egna funderingar i frågan har nu landat i att DÖ är fel väg att gå, känns definitivt som att Alliansen med detta ger nuvarande regering fritt fram för en kraftig vänstersväng som Sverige inte behöver." Det är inte alls förvånande att väljarna lämnat oss när vi inte försvarat vår politik eller fullföljt kritiken mot den sämsta regeringen i modern tid genom att försöka avsätta den. Det spelar ingen roll att det förmodligen inte skulle blivit verklighet, vi måste markera och visa vår oro för landets välbefinnande när tillfälle ges. Och de tillfällena har varit många!

Jag blev medlem i MSU på 70-talet och mer aktiv i MUF under 80-talet när vi bl a kämpade för en fri radio/TV och mot löntagarfonder. De frihetliga ideal som präglade Moderaterna då vill jag fortfarande ta strid för, de är tyvärr ingen självklarhet ens idag. Och ta strid behövs när regeringen vänder sig vänster ut och vill stoppa valfriheten i välfärden genom att kraftigt begränsa möjligheterna att göra vinster. Vinster som, rätt använda, kommer verksamheten tillgodo och kan hjälpa små välfärdsföretag att klara något eller några dåliga månader eller år också. Skatterna är en annan viktig fråga, ett land med ett av världens högsta skattetryck behöver inte höjda skatter eller fler skatter. Vad vi behöver är en skattenivå som underlättar för människor att börja arbeta eller arbeta mer. Alliansen visade under sina regeringsår att lägre skatt på arbete faktiskt gav mer skattepengar till staten när fler arbetade, dit måste vi tillbaka och kanske längre än så.

Integrationen är vår största utmaning framöver och hänger ihop med den övergripande utmaningen att få fler i arbete. Men det börjar med immigrationen, en reglerad invandring är en förutsättning för att vi ska kunna klara integrationen. På min MUF-tid förespråkade jag fri migration men har genom årens lopp kommit till slutsatsen att det är en utopi som inte kommer fungera så länge som vi har nationalstater och diktaturer som med alla medel försvarar sina gränser och tvingar flyktingar till andra länder. En reglerad invandring ger oss en ärlig chans att faktiskt hjälpa dem som flytt krig och elände till ett nytt liv i vårt land.

Med Moderaternas grundläggande frihetsideal fast förankrade i ryggraden går jag in i denna nomineringsperiod med förhoppningen att många andra moderater faktiskt tycker likadant. Så om du är medlem i moderaterna och har möjlighet att rösta i provvalet i mina valkretsar: kryssa Anders Ståhl för riksdag, region och Höganäs kommun!